London, vårt hem
Galet. Idag har jag funderat in och ut och hade helst velat ta en paus från tänkandet men det går inte hur mycket jag än försöker. Jag tror jag flyttar tillbaks till London istället för Oslo. Det känns som mother nature har försökt ge mig tecken sedan länge att det är där jag borde vara. Veckan innan jag skulle åka hem till Sverige därifrån blev jag sjukare än jag varit på flera år och orkade knappt göra nåt, som t.ex. flyttstädning vilket vi behövde göra ganska akut. Sjukan höll sen i sig någon vecka eller två i Sverige.
Mina Oslo-planer har meanwhile inte gått något vidare, jag hade tjing på en rumhalva, men dan efter satte Anders Behring Breivik igång och jag kände väl för att vänta lite med flytten. En kompis skulle följa med men ändrade sig sen. Ytterligare en kompis skulle sen med men kunde inte på kort varsel. De enda annonser som svarat av dem jag skrivit till har varit från folk som försökt luras. Meanwhile planerar Olle och Joakim att flytta tillbaks till London och jag läste alldeles nyligen någonstans att det egentligen inte spelar så stor roll var man är, utan mer vem man är med. Jag kan ju bli rik av norrmännens löner en annan gång, det är ju inget som stoppar det.
Just nu känner jag att det är så himla självklart att det är så här det ska vara och så här det ska bli, och jag har ju bara varit dum som inte riktigt fattat det än.
PS. Extra tecken, Okkervil River spelar i november och The Drums i december. Måste. Se.
Mina Oslo-planer har meanwhile inte gått något vidare, jag hade tjing på en rumhalva, men dan efter satte Anders Behring Breivik igång och jag kände väl för att vänta lite med flytten. En kompis skulle följa med men ändrade sig sen. Ytterligare en kompis skulle sen med men kunde inte på kort varsel. De enda annonser som svarat av dem jag skrivit till har varit från folk som försökt luras. Meanwhile planerar Olle och Joakim att flytta tillbaks till London och jag läste alldeles nyligen någonstans att det egentligen inte spelar så stor roll var man är, utan mer vem man är med. Jag kan ju bli rik av norrmännens löner en annan gång, det är ju inget som stoppar det.
Just nu känner jag att det är så himla självklart att det är så här det ska vara och så här det ska bli, och jag har ju bara varit dum som inte riktigt fattat det än.
PS. Extra tecken, Okkervil River spelar i november och The Drums i december. Måste. Se.
don't critizise what you can't understand.
Jag saknar ekorrarna.
Jag saknar rostade bagels.
Jag saknar parkerna.
Jag saknar att vara på en plats där Robbie Williams skulle kunna vara.
Jag saknar den första tiden när vi bodde på hostel, just lärt känna Joakim och David och upptäckte London tillsammans.
Jag saknar de dagar då man kunde gömma sig på övervåningen i rockaffären, utföra lite hjärndött arbete som att sätta ihop Beatles-magneter och när ingen såg ta fram en bok och läsa om typ Led Zeppelin och få betalt för det.
Jag saknar billig öl och Commercial Tavern.
Och partykvällar.
Jag saknar då när man precis var på väg ut och inte ännu visste riktigt vart kvällen skulle sluta.
Jag saknar t.o.m. söndagarnas avslöjanden av nästa veckas schema.
Jag saknar Brick Lane.
Jag saknar Olle och hans knasiga upptåg.
Jag saknar Ka, bästa blanddrycken. Och att man kunde köpa en sjua för 80 spänn.
Och jag saknar 13 maj, världens episkaste Koko-kväll.
Som sagt.
Jag saknar mina arbetskompisar, framför allt kanske Kate och Frances.
Jag saknar Joakim och Camden och Camdens mat.
Mmmmmm såatteh. Mina framtidsplaner tenderar förvisso ändras varje vecka ungefär men jag tror jag tar och flyttar dit nästa vår eller så!!!
